Gårdagens händelse gick jag igenom med hjälp av en liter vin, ett paket cigg och ältande med syster och R. Och tamejfan, jag reste mig i dag igen.

jag börjar bli immun mot nederlag. det är vardagsmat för mig nu.Jag hoppas aldrig på nånting längre, för jag vill inte besviken. spelar ingen roll vad saken gäller.

jag litar på mig själv och BARA mig själv. och tack vare detta är jag också väldigt självständig och självgående och behöver inte konstant någon vid min sida. varesig det gäller pojkvän eller vanlig vän.

jag löper linan fullt ut när jag blir ledsen och besviken och sårad. i går grät jag så jag trodde hjärnan skulle sprängas och fick nästan migrän. och det känns så befriande efteråt. som om jag tömt ut alla dåliga känslor, och kan fylla på dom med nya intryck.

för inte så länge sedan betydde ett nederlag för mig att ta en bunke tabletter och skära upp armarna. i dag har jag inte ett endaste färskt skärsår på mig och tog inte ens en sömntablett i går.

det är som inte dödar en, gör en starkare.

ett sånt slitet uttryck kunde inte stämma bättre.