Jag och min jobbcoach började prata om praktik redan i februari. det är nu maj och hon har fortfarande inte fixat nåt, säg att hon "jobbar på det" och det är svå+rt att få tag på RÄTT personer. jag fick inte ringa efter praktik själv efetrsom det måste gå genom "vissa personer".

hämtade schemat för sommarjobbet i går och jag börjar redan om en månad. NU är det knappt lönt att börja en praktik. och när jag ringde till henne för at berätta detta så är hon på SEMESTER och återkommer om en vecka.

och jag asnökte om hjälp till eget boende på socialen med ju häromveckan. och det var mer krångligt än jag trodde. det ska vara missbruk eller misshandel inblandat eller vara utlänning. det enda jag kan söka för är "trångboddhet", så två socilarbetare ska komme hem hit till pappas hus och se hur vi bor. och bara detta kommer ta lååååång tid. tydligen. dom har ju "så mkt att göra just nu".

så jag frågade honom: tycker du att en snart 29-årig vuxen kvinna som är inskriven på arbetsförmedlingen och är aktivt jobbsökande och gör allt för att komma ur sin situation ska tvingas bo hos sin pappa och 2 småsyskon i ett rum utan dörr långt ut i ödemarken utan körkort och extremt dåliga bussförbindelser för at kunna ta sig till och från jobbet i sommar? oc inte ens har råd med en cykel.

hans svar var...tja så funkar det...så länge du inte är i en UTSATT situation så brukar vi inte hjälpa till med lägenhet.

jag blir galen. seriöst. jag har verkligen vänt mig överallt för hjälp. för att få hjälp att komma på fötter igen. jag har ANSTRÄNGT mig till skillnad från en hel del andra jag känner som går på socialbidrag.

jag blir trött på att aldrig få nån hjälp. att ingen kan komma med en varm hand nån gång och dra mig ur min skitsituation.

ringa vuxenpsyk kl 16 i alla fall. för nu behöver jag VERKLIGEN hjälp med min psykiska hälsa. det går bara neråt och neråt. hur mkt jag än försöker.

man tröttnar på att försöka.