Min närhet  börjar oroa mig för min psykiska ohälsa just nu. För jag är för mkt "whatever", skiter i vilket, vill inte älta eller ens prata om saker och ting utan vill bara agera normalt och skratta fjantigt och oäkta och låtsas som ingenting.

Det känns som jag går runt i ett inegnmansland...ett vakum...ett limbido. där jag är mest ingenting. jag gör det jag ska. jag går och går. men jag ramlar inte. men jag vägrar släppa ut det.

men  den senaste veckan har jag haft samma mardröm om och om igen. en svart gestalt som står vid min säng och vill ta mig, aternativt vid tvn om jag somnar på soffan. det är givetvis obehagligt och jag tror inte på nåt sätt att det handlar om ett "riktigt" spöke. jag tror det är mitt undermedvetna. min ångest som vill ta mig. att den bevisar att jag inte kan fly den.

så på torsdag när min psykläkare har nästa tele-tid ska jag ringa till henne. jag BEHÖVER börja på samtalsterapi igen, BEHÖVER ändra eller ta bort eller lägga till mediciner.  nånting står inte rätt till.

och jag är så rädd att om jag fortsätter traska på så här kommer det bara smälla en vacker dag. allting kommer ut på en gång och jag gör nåntintg väldigt dåligt.

nåt väldigt väldigt väldigt dåligt.