Sakta men säkert börjar jag känna igen mig själv igen. jag tar det väldigt försiktigt och lever lite i en bubbla just nu och bara koncentrerar mig på komma upp på fötter igen. göra allt som ska göra och få rutin på dagarna. medicinerna börjar verka och allting är inte fullkomligt svartvitt längre. jag börjar se färger igen!

och DET var längesen. jag tar dag för dag. och planerar aldrig nånting långt fram. utan lever för just den dagen det är. och försöker göra det bästa av den.

det jobbigaste just nu är pengarna. som jag inte har. varit 0 kr på kontot i två veckor nu och får låna pengar till cigg och mediciner och buss. vågar inte låna mera. och jag har ingen vegetarisk mat hemma. och 3 cigg kvar. och har inte ens penga att ta bussen till stan.

det börjar tära på mig. 4 dagar till alfakassa, och jag vet inte ens om ja kommer få nåt över när jag betalt räkningar och allt jag är skyldig till folk.

ska unna mig en bio på fredag i alla fall. tjejkväll med lite mat oc sen "sex and the city2".

sen kan jag nog inte göra mer denna månaden.

har dock ett litet glädjeämne till. en ny person som jag fått kontakt med. men berättar inte emr än så om det än..;

Har i dag hämtat ut och tagit första dosen på den nya medicinen. Venlafaxin krka heter den visst. och till skillnad från cipralexen så ska den hjälpa BÅDE mot deressionen och ångesten. Så jag förlitar mig till den här medicinen nu och känner mig hoppfull. Måtte den hjälpa mig upp!!!

Har även fått nya sömnpiller i dag, zoplikon. oskcå dom mkt effektiva, så nu ska man få sooooova på nätterna med i stället för att planera självmord.

i övrigt har jag ätit glass på stan i dag och solat benen.

Vad gör man egentligen när man inte har någon livslust kvar? när allt man tänker på är att ta slut på det. att den tanken inte försvinner. när man inte ser nån som helst mening med att leva vidare sitt liv. att man planerar, väntar på rätt tidpunkt. funderar på praktiska saker. och liksom inte riktigt  är med i den riktiga världen. utan helt lever i sin egen hjärna.

en hjärna där det inte finns några fina tankar kvar längre. att man är så förstörd, så sönder. när man har sökt hjälp, men det inte blir bättre för det.

när man maktlös och helt utlämnad åt sina egna tankar.

jag vet inte vad jag ska göra. självmordstanken gnager och gnager och vägrar ge sig.

jag orkar inte må så här. och folk flyr mig i stället för att stanna kvar. när jag som mest behöver dom.

det känns som jag redan är död. det finns inget liv i mitt hjärta eller min själ.

and you are the first one to go...

Folk är typ rädda för mig nuförtiden och undivker att umgås med mig. jag antar att do inte vet vad dom ska säga eller hur dom sa bete sig, eller att jag ska smitta dom med depression i deras lyckliga liv. jag vill ju bara att dom ska vara HELT SOM VANLIGT mot mig. jag saknar mina vänner.

och börjar känna mig riktigt riktigt utstött och ensam.

När blev världen så elak?

OK, nu har ni möjlighetan att fråga ut mig. precis om vad som helst. med 200 läsare så känner jag att jag är skyldig er något.

fråga på...jag kommer svara på VARENDA fråga.