Huvudet bara snurrar, och tankarna vimlar. jag är så förvirrad och uppe i varv och orolig och så många saker att ta in på en gång. vad sysslar jag med? varför är jag så dum mot mig själv hela tiden? varför tycker jag inte MITT liv är lika mkt värt som alla andras? varför försöker jag ta slut på det hela tiden? varför är JAG som JAG är?

Var på vuxenpsyk i dag och pratade min min läkare där , hon blev väldigt upprörd över att jag varit inlagd och jag var inne hos henne läääänge. hon fick mig att öppna mitt inre för en gångs skull...men bara lite lite..och väldigt försiktigt. jag berättade mkt som jag inte berättar för någon annan. hon var så bra och lyssande och fick mig att känna mig mindre galen utan bara inse at jag är sjuk. som en fysisk sjukdom fast den syns inte. hon tyckte inte jag benägen att jobba eller börja på praktik och sjukskrev mig tills sommarjobbet börjar. För jag SKA sommarjobba. jag BEHÖVER det.

sen gjorde hon så eftersom jag snart är utförsäkrad från alfakassan och kan få pengar från försäkringskassan i stället.

Sen tog hon bort cipralexen och satte in en ny antidepressiv medicin som är mer inriktad på ångest. plus at hon höjde dosen på lyriacn och plus att jag ska få nya, bättre sömntabletter.

MEN jag får inte ha hand om medicinerna själv, utan storasyster ska ha ansvar för som och bara dosera ut exakt så mkt jag ska ha och sen ha dom hemma i sitt hus så jag inte kan nå dom. eftersom jag överdoserar gång på gång  på gång.

och det känns faktiskt skönt. för nu KAN jag inte överdosera. och det känns skönt att inte ha det alternativet.

nu ska jag skärpa mig. försöka fokusera på det viktigaste. skaffa egen bostad som prio nummer ett nu. och när socialen får sjukintyget från socialen över hur dåligt jag mår så blir det nog fart på dom. hoppas jag.

Har spenderat några dagar på sjukhus. lite för många piller och lite för mkt alkohol gjorde att jag ramlade i hop i köket och ambulansen kom och hämtade mig. itvingad kol, hundra blodprov, elektroder över hela överkroppen, dropp och sen rakt upp till hjärtintensiven. där låg jag två dagar.

vidare därifrån till PIVA (psykiatriska intensiven) i karlskrona. prata med psykologer och läkare och bedömde att dom ville ha mig inlagd eftersom jag var en fara för mig själv. En blick på det stället: galler för fönstrena, alla speglar borttagna, kroppsvisitering, plastbestick och platsglas och galningar som sparng runt överallt(som en scen ur "gökboet") och jag VÄGRADE. Och eftersom jag inte var tvångsinlagd så kunde dom inte neka mig att åka hem.

jag längtade efter cigg, en dusch, MINA kuddar, kissarna, inte var fast i massa sladdar och slangar och nu är jag hemma och helt slut. både fysiskt och psykiskt. med massa minnesluckor och ångest.

Träffa läkaren på vuxenpsyk i morron och disskutera hur vi ska gå vidare härifrån. säkerligen samtalsterapi och byte av mediciner. bara jag slipper bli inlad så skiter jag i vad som händer.

ska krypa ner i min alldeles egen säng nu och bara blunda och njuta av tystnaden ett tag.

tar en liten paus från bloggen.

återkommer om några dagar.

Jag trippar fram på tå. smyger genom livet just nu. jag är så rädd för att gå in i nånting, för att ramla. sat på mig dom gamla välbekanta skygglapparna så jag inte ser omvärlden. jag koncentrerar mig på att flytta höger fot...vänster fot...gå...gå...gå

svarar inte i telefon. vill inte umgås. vill knappt säga hej på stan. jag är så rädd för att om min koncentration släpper..om så bara för en sekund...så faller jag.

alkohol, piller...allt som kan bedöva...psykjouren skulle ringa i dag...jag vågade inte ens svara  då...jag kan inte prata ....vågar inte öppna käften för det finns för mkt att säga...för mkt som jag bara vill ignorera...inte ta upp til ytan.

jag får koncentrera mig på helt meningslösa saker som att klä på mig på morronen...upptäcker att jag får fundera på hur fan det nu var man knöt skorna...

glömt dricka kaffe....glömt röka..kommer på...jag borde ju vara röksugen?...tvätta...inga rena kläder...känns som att bestiga mount everest...vaknar på nätterna...ligger och stirrar...tänker inte...vägrar tänka...tänka på att blomman i fönstret ser vissen ut..vad är de för katt som ligger i sängen?...tänkte ut och gå...men rädd för att glömma bort vägen hem...

bara ta mig härifrån. till en annan kropp, en annan hjärna. en annan personlighet...ett annat liv

Jag och min jobbcoach började prata om praktik redan i februari. det är nu maj och hon har fortfarande inte fixat nåt, säg att hon "jobbar på det" och det är svå+rt att få tag på RÄTT personer. jag fick inte ringa efter praktik själv efetrsom det måste gå genom "vissa personer".

hämtade schemat för sommarjobbet i går och jag börjar redan om en månad. NU är det knappt lönt att börja en praktik. och när jag ringde till henne för at berätta detta så är hon på SEMESTER och återkommer om en vecka.

och jag asnökte om hjälp till eget boende på socialen med ju häromveckan. och det var mer krångligt än jag trodde. det ska vara missbruk eller misshandel inblandat eller vara utlänning. det enda jag kan söka för är "trångboddhet", så två socilarbetare ska komme hem hit till pappas hus och se hur vi bor. och bara detta kommer ta lååååång tid. tydligen. dom har ju "så mkt att göra just nu".

så jag frågade honom: tycker du att en snart 29-årig vuxen kvinna som är inskriven på arbetsförmedlingen och är aktivt jobbsökande och gör allt för att komma ur sin situation ska tvingas bo hos sin pappa och 2 småsyskon i ett rum utan dörr långt ut i ödemarken utan körkort och extremt dåliga bussförbindelser för at kunna ta sig till och från jobbet i sommar? oc inte ens har råd med en cykel.

hans svar var...tja så funkar det...så länge du inte är i en UTSATT situation så brukar vi inte hjälpa till med lägenhet.

jag blir galen. seriöst. jag har verkligen vänt mig överallt för hjälp. för att få hjälp att komma på fötter igen. jag har ANSTRÄNGT mig till skillnad från en hel del andra jag känner som går på socialbidrag.

jag blir trött på att aldrig få nån hjälp. att ingen kan komma med en varm hand nån gång och dra mig ur min skitsituation.

ringa vuxenpsyk kl 16 i alla fall. för nu behöver jag VERKLIGEN hjälp med min psykiska hälsa. det går bara neråt och neråt. hur mkt jag än försöker.

man tröttnar på att försöka.

Min närhet  börjar oroa mig för min psykiska ohälsa just nu. För jag är för mkt "whatever", skiter i vilket, vill inte älta eller ens prata om saker och ting utan vill bara agera normalt och skratta fjantigt och oäkta och låtsas som ingenting.

Det känns som jag går runt i ett inegnmansland...ett vakum...ett limbido. där jag är mest ingenting. jag gör det jag ska. jag går och går. men jag ramlar inte. men jag vägrar släppa ut det.

men  den senaste veckan har jag haft samma mardröm om och om igen. en svart gestalt som står vid min säng och vill ta mig, aternativt vid tvn om jag somnar på soffan. det är givetvis obehagligt och jag tror inte på nåt sätt att det handlar om ett "riktigt" spöke. jag tror det är mitt undermedvetna. min ångest som vill ta mig. att den bevisar att jag inte kan fly den.

så på torsdag när min psykläkare har nästa tele-tid ska jag ringa till henne. jag BEHÖVER börja på samtalsterapi igen, BEHÖVER ändra eller ta bort eller lägga till mediciner.  nånting står inte rätt till.

och jag är så rädd att om jag fortsätter traska på så här kommer det bara smälla en vacker dag. allting kommer ut på en gång och jag gör nåntintg väldigt dåligt.

nåt väldigt väldigt väldigt dåligt.

När jag vaknade i morse kändes det konstigt. jag var ju inte så himla ledsen som jag "borde" vara. jag hade redan släppt hela episoden, och bryr mig inte längre. det gick ju snabbt och smärtfritt den här gången. wunderbart.

Var i stan. lämnade lapp på socialen, hämtade ut propavan och lite andra småärenden. sen hem. ett par knäckebröd och sen cykla ner till hörvik för att göra min betalning av de 2 limporna cigg jag fick, tvätta tak. ja det var lika jobbigt som det låter. MÅNGA och HÖGA tak. klättra på stege med mopp och skurtrasa och när jag var färdig var jag svettig som en gris. vi tog en öl innan jag stack hem och väl hemma flög migrän på mig.

spydde lite, tog två eeze, ramlade i säng och sov i 3 timmar. och nu mår jag fint igen! jag älskar när migränen försvinner snabbt.

ska göra nåt ätbart. tror jag får migrän för att jag både sover och äter oregelbundet. är helt värdelös på det där med att äta när man "ska", utan kommer bara plötsligt på att jag är hungrig. ett under att jag inte är smal. fasktiskt.

Gårdagens händelse gick jag igenom med hjälp av en liter vin, ett paket cigg och ältande med syster och R. Och tamejfan, jag reste mig i dag igen.

jag börjar bli immun mot nederlag. det är vardagsmat för mig nu.Jag hoppas aldrig på nånting längre, för jag vill inte besviken. spelar ingen roll vad saken gäller.

jag litar på mig själv och BARA mig själv. och tack vare detta är jag också väldigt självständig och självgående och behöver inte konstant någon vid min sida. varesig det gäller pojkvän eller vanlig vän.

jag löper linan fullt ut när jag blir ledsen och besviken och sårad. i går grät jag så jag trodde hjärnan skulle sprängas och fick nästan migrän. och det känns så befriande efteråt. som om jag tömt ut alla dåliga känslor, och kan fylla på dom med nya intryck.

för inte så länge sedan betydde ett nederlag för mig att ta en bunke tabletter och skära upp armarna. i dag har jag inte ett endaste färskt skärsår på mig och tog inte ens en sömntablett i går.

det är som inte dödar en, gör en starkare.

ett sånt slitet uttryck kunde inte stämma bättre.