Sådärja nu är man oficiellt värdelös igen. eller förlåt jag menar arbetslös. Var på arbetsförnedringen i dag och fick alla papper jag skulle ha. och i morron ska jag skicka efter arbetsgivar-intyg och sen försöka söka alfakassa igen.

jag har cirka 200 kronor på mitt konto, och fan vet när jag får mer pengar. så hej då cigg, hej då nöjen och hej då räkningar. man blir olycklig av att vara fattig.

Jag fick i alla fall ett nytt busskort i dag igen av min busschaffis som är kär i mig. och han körde som vanligt mig ända fram till stället jag skulle, så jag slapp gå från busshållsplatsen. och han sa även att jag var fin i håret och undrade om jag ville ha extrajobb. han kunde fixa in mig på växeln på sölvesborgstaxi.

jag sa att jag får fundera på det.

jag tror han kommer kidnappa mig när han får chansen nämligen.

jag höll på att dö av lycka i dag. jag hittade en karta sömntabletter med 3 st kvar i min byrålåda. i natt får jag sova!! JAAAA!!!!

nu ska jag plöja igenom Vhs med gamla avsnitt av "vampyrernas hemlighet". det var min absoluta favoritserie innan. och ta lite te och smörgås. lika bra annars blir det som i går att jag fick upp och äta mitt i natten för att jag inte ätit nåt på kvällen och var så hungrig att jag mådde illa.

yup yup. catcha later!

Äh jag skiter nog i det där med att sova.

jag fick i stället för mig att läsa mina dagböcker som jag hittade under min säng. jag har fört dagbok sen jag var ungefär 8 år till 24-25 .

Dom är rätt jobbiga att läsa.

I åldern 8-13 var dom rätt lättlästa och trevliga. handlar mest om hästar, bokmärken, min förälskelse i Karate kid och vilka jag lekt med under dagen.

Sen i högstadiet börjar jag skriva massa om livet och om döden. och det är också då jag börjar skada mig själv.

och i gymnasiet går det utför helt. jag tror det är då jag drabbades av min första depression. det står en himla massa om självmord, om hur jobbigt det är att leva. och det var nog också då som jag gjorde tonårsrevolt. klädde mig för jävligt. hade vita linser och svart hår och tyckte att marilyn manson var coolast i världen. och sålde min själ till djävulen och sånt där annat trams.

jag växte upp lite. och fram mot 20-års åldern verkade jag ha en ganska harmonisk period. stod mest om kärlek, utlandsresor och skolan.  och jag hade många fina vänner då, hittade på roligheter hela tiden. och var grymt förälskad.

vid 23 tog det en helvändning. mamma dog. jag har knappt skrivit om det. för jag visste inte vad jag skulle skriva. det var så stort, så mäktigt att greppa. och i samma veva gjorde jag och kärleken slut. och jag tappade kontakten med min dåvarande bästa vän över en skitgrej. skolan gick åt helvete. jag fick enorma ekonomiska problem. och hade skulder upp över öronen. det står bara om mörker. döden. och jag kan inte läsa i genom allt utan att få ont i magen.

och sen kom jag liksom aldrig riktigt upp igen. utan har nästan varit där nere i 4-5 år nu. inte konstant. jag har haft fina perioder emmelllanåt. men dom har aldrig varat.

jag har alltid ramlat ner igen.

och visst har det blivit bättre. med mediciner och psykologer. men aldrig helt bra.

jag vet inte varför just jag skulle bli sån här. födas till att hata livet? 

kan jag inte bara få vara normal? ha lite gnista? lite livslust? lite kämparglöd?

ska jag vara sån här resten av livet?

då får man verkligen ingen lust att forrtsätta leva. det kan kanske vara svårt för många andra att förstå. dom tror att man bara är negativ och löjlig och borde "rycka upp sig". men det funkar inte så.

tyvärr.

annars skulle jag gjort det för längesen.

nu återstår många timmar av denna natten ser jag på klockan. och mina ögon har inte uns av sömnighet. kul liv.